Uppenbar satir?

Nu på lördag ska bland annat jag, Sara Granér, Rebecka Ahlberg och Liv Strömquist prata om satiren som politiskt medel under Socialistiskt forum på ABF-huset. Med tanke på senaste veckornas händelser så känns det därför bra att samla tankarna lite.

Jag tycker att det är viktigt att när jag får en kall kår längs med ryggraden och under ett publiceringsbeslut ställer mig frågan "kan jag verkligen publicera det här?" oftast gå mot ja när det är motiverat även om det känns obekvämt.  Så var såklart fallet med texten som alla vet innefattade förfrågan om staten kunde utföra en arkebusering av en av landets ledande ledarskribenter som också råkar tro att vi nu lever i ett tredje världskrig med islam. Förfrågan var en del av en kravlista och text som inte på något vis i övrigt var vare sig hotfull eller speciellt arg. Ja om du nu inte tror att det finns en hel rörelse av satiriker som rasar mot högerns fånighet. Men det kan vi väl alla enas om inte finns. Och vet ni, det här är relevant i sammanhanget. Det kallas klangbotten. Att sammanhanget gör orden så begripliga att de får en annan humoristisk innebörd. Det är också här problemen börjar. Högern är nämligen besatt av individen som idé och förkastar socialkonstruktivismen av samma anledning som de faktiskt tror att det existerade faktiska dödshot i en serietidning. De förstår sig inte på sammanhang.

Jag är faktiskt förvånad över att en redaktionschef på en av Sveriges största dagstidningar inte förstår sammanhang. Jag är även lite förvånad över att Johan Lundberg på Axess inte förstår klangbottnar och variation i ton. Men vafanken. Bara för att de uppenbarligen kan skriva så bör man inte förutsätta att de kan läsa.

Problemet är bara att de inte verkar förstå vilka som läser dem och håller med dem. Att det är andra empatistörda högermän som startar en sorts surrealistisk visklek där allt mer nyans tas bort från originaltexten. Till sist är allt som är kvar raderna "skjut ... ..." samt "satir". Och på något plan var väl det allt Martin Jönsson och Johan Lundberg och en massa välutbildade, välbetalda mediemän från högern såg. Problemet är bara att nästa högerman i det ledet inte är den sorten. Nästa led är folk som behöver uppslagsverk för att förklara satir. Nästa högerman var Medborgare X. Medborgare X som för någon vecka sedan publicerade blogginlägget "En bra feminist är en mördad feminist" där han lade ut adresser till medarbetare på Turteatern där SCUM-manifestet sätts upp och uppmuntrade till mord med referens till Galago som mordhotade och sa att det var satir. Och då var det ok. Medborgare X förstår inte heller klangbotten. Han förstår inte att hans blogg gång på gång hotat transexuella och meningsmotståndare. Att hans texter inte är en mylla där satir växer. Nej där växer bara hat.

Men vad vill jag säga med detta? Jo, att högern fan får ta och skärpa sig lite. Lär er se nyanser, läs originaltexter innan ni skriker ut om hat och hot, var lite försiktiga. För även om ni inte är hotfulla galningar så är de som är det inte helt långt bort och de behöver att ni är goda förebilder som visar att ni förstår nyans och sammanhang. Jag tänker nämligen låta vänstersatiren växa vilt. Jag tänker inte falla tillbaks till en tid då "god satir" var en gris i cylinderhatt och monokel. Jag kräver att få ha mina nyanser kvar!

Johannes Klenell