Vi har fått nog. Vi har sett hur vårt yrke förlorar i status dag för dag, hur arbetstillfällen går förlorade ett efter ett. Vart ska vi ta vägen när Sven-Otto Littorin målar tavlor och döper dem till ”Arbetslinjen”? Vad händer med satiren när Anton Abele sitter i riksdagen? Vi kräver en förändring, skriver företrädare för fackförbundet Svenska satirikers centralorganisation.
På senare år har Sverige förändrats. Det politiska klimatet har blivit både hårdare och mer absurt, med ett ökat spelrum för högerpopulister liksom nyliberaler. Saker som bara ett par år sedan hade varit orimliga, som en utförsäljning av Apoteket eller den traditionella socialdemokratins död och förruttnelse, har plötsligt blivit verklighet.
Därför har det funnits ett stort behov av någon som tolkar det vi ser omkring oss. Här har satiren i alla tider spelat en viktig roll i samhället. När regeringen drev igenom FRA-lagen, privatiserade välfärden och monterade ner sjukförsäkringssystemet var vi många som drog en lättnadens suck över att det i alla fall fanns folk som skämtade om det.
Men även för satiren har saker och ting blivit svårare. Från regeringshåll inför man reformer som är så förnuftsvidriga att förutsättningarna drastiskt har försämrats för de som försörjer sig på att driva med politiken. Inget ögonblick i humorhistorien, menar vi, kan mäta sig med att Fredrik Reinfeldt på fullaste allvar menar att RUT-avdraget minskar klassklyftorna.
Hittills har vi inte varit särskilt oroliga, då vi har väntat på att en backlash skulle få situationen att återgå till det normala. I en rättvis värld, tänkte vi, kommer medmänskligheten förr eller senare hinna ifatt jobbcoacherna.
Men vad händer? Sven-Otto Littorin målar tavlor och döper dem till ”Arbetslinjen”, Anton Abele kommer in i riksdagen och entreprenörskap föreslås som ett obligatoriskt skolämne. Behovet av satir ökar dramatiskt, men arbetsvillkoren blir allt tuffare.
Regeringen och media verkar tro att satiriker är något slags övermänniskor som inte påverkas av den ökade arbetsbördan. Men kan man verkligen begära att en frilansande tvåbarnsmamma ska ha tid och ork att konstruera något som överträffar Roland Poirier Martinsson? Att vi inte har samma resurser som Svenskt Näringsliv ska inte betyda att vi inte har rätt till en skälig lön, god arbetsmiljö och en stimulerande fritid!
När vi protesterar anklagas vi för att vara kräsna, som om det var lathet som låg bakom de förlorade arbetstillfällena. Sanningen är dock den att regeringen i praktiken har urholkat anställningstryggheten. De har kraftigt försvårat vår position på arbetsmarknaden. Detta har skett helt medvetet, och det är nu dags för oss att sätta stopp.
Våra krav är följande:
Kväv den fria pressrösten.
Terroristförklara Timbro.
Inför straffskatt på artikelkommentarer.
Avsätt kulturministern.
Skjut Per Gudmundson.
Det kan verka omöjligt att förändra det postsatiriska samhället, men vi har överlevt värre tider. Ännu finns det hopp om en någorlunda rimlig verklighet. Sörj inte, kamrater – organisera er!
Sveriges satirikers centralorganisation
Som ni själva kan se är alltså texten påhittad. Jag kan trösta oroliga själar på SvD med att Sveriges Satirikers Centralorganisation inte existerar och att ett sådant här upprop alltså inte kan ha skett i verkligheten.
Vi kan nu prata om två saker, motiv och eventuell förövare. Vi börjar med motivet. Enligt uppropet rasar alltså denna påhittade organisation mot att högern blivit så absurd att vissa krav måste ställas. Ett av den fiktiva gruppens fiktiva krav är ”skjut Per Gudmundson”. Lite grovt kanske, men det känns knappast som att vi i verkligheten ser det som ett mordmotiv. Eller? Sedan kan vi prata om den eventuella förövaren. Är det Sveriges Satirikers Centralorganisation som skulle vara förövaren? Nja. Dom finns ju inte på riktigt. Är det läsaren? Nja, läsarna är ju, i stor utsträckning, riktiga människor inte en påhittad organisation för satiriker. Som jag ser det så är snarare den fiktiva kravlistan skickad till en högre instans. Men skulle regeringen se detta fiktiva upprop av en fiktiv grupp och utbrista ”Dom har ju rätt! Terroristförklara omedelbart Timbro och sänd ut exekutionspatrullen!”? Nja. Inte speciellt troligt.
Jag kan inte på något vis, vare sig se att texten skulle kunna ses som verklig, eller som ett mordhot. Den är en lek med revolutionär retorik. Det är fiktiv satir. Under texten utanför layouten stod namnet på skribenten som skrivit satiren. Den lilla biten text nere i hörnet var på riktigt. Resten var fiktiv text.
Det här tog ju fart under gårdagen och började med tidningen ETC:s artikel ”Per Gudmundson anmäler serieförlag”. Döm då om min förvåning när vi fick läsa detta uttalande från SvD:s informationsansvarige:
”– SvD tar hoten mot Per Gudmundson på största allvar. De kommer från aktivister i en miljö där man inte är främmande för våld. Därför uppfattar både SvD och Per hoten som reella och konkreta.”
Att göra ett sådant uttalande är lite som att jag skulle polisanmäla Per Gudmundson, Martin Jönsson och SvD för hets mot folkgrupp och sedan säga att det är mycket viktigt då den här krönikan kommer från en nationalsocialistisk miljö som inte är främmande för våld. Detta med tanke på hur uppskattad Gudmundson är på hemsidan Politiskt Inkorrekt. Det skulle med andra ord inte ha någon större sanningshalt. Eller?
Men det stannade liksom inte där. Fler och fler hoppade på mediadrevet. Rubrikerna gick från tidiga ETC:s ganska lugna ”Per Gudmundson anmälde serieförlag” till den senare på kvällen betydligt mer dramatiska ” Seriemagasin kräver att SvD:s ledarskribent skjuts” i SvD:s egen artikel (”kräver” ändrades idag till ”uppmanar”). Resan däremellan hade gjorts av ett otal bloggar, nätartiklar och framför allt tweets. Expressens Karin Olsson berättar om ”dödshotet” i bloggposten ”Rötmånad”. Jag slängde då över frågan om hon ens läst texten i fråga och fick inget svar. Det var då det slog mig. I princip varenda person som förfasat sig över ”dödshotet” gjorde det i ett sammanhang där de inte ens orkat gå till källan. Fler personer gav sig in i festen och både på vänster och högersidan togs svängarna ut rejält. Dessa bakades senare ihop i en ganska märklig kaka i Paulina Neudings bloggpost ”Något om JK och Galago”, den här texten gör ganska rejäla utsvävningar kring syndikalister, privata twittrares uttalanden och så vidare… Men jag vill återigen lyfta frågan. Hade hon läst originaltexten?
Den enda som sakligt hörde av sig under gårdagen och bad om att få läsa texten var Eric Rosén på Nyheter24.
Jag vill bara avsluta den här posten med en liten uppmuntran till Martin Jönsson på SvD. Åsiktsmonstret Newsmill hörde av sig igår och bad mig skriva en krönika till dem på det här ämnet. Jag sa något liknande till er journalist när hon ringde som jag sa till dem:
”Jag känner lite att frågan är utagerad i och med JK:s beslut. Helt ärligt tror jag att Svenskans upptrissning av det hela nu är värre för Per Gudmundson än det han upplevde som kränkande. Jag är egentligen inte jätteintresserad av en konflikt med vare sig SvD eller Per Gudmundson. Jag tycker Gudmundson gjorde rätt som markerade med en anmälan och jag tycker JK gjorde rätt som friade. Egentligen ser jag det inte som mer komplicerat än så.”
Varva ner lite. Ingen har på något reellt plan mordhotat någon alls. Ingen har heller mordhotat någon på ett fiktivt plan. Om du fortsätter driva på det här så kommer du däremot själv uppfylla vad satirtexten faktiskt säger. Att borgerligheten gör sig så fånig att ni stjäl satirikernas jobb.
Med vänlig hälsning
Johannes Klenell
Galago
Påståendet att texten skulle vara "påhittad" är absurt! Politiska partiprogram, företags verksamhetsplaner och Brukhundsklubbens stadga är också "påhittade", men det gör dem inte mindre meningsfulla eller mindre värda att ta på allvar, diskutera och agera utifrån.
SvaraRaderaInledningstexten är faktiskt intressant - Arne Ankas gamla fråga "Ibland undrar man om man lever i ett land eller i ett skämt" har sedan länge besvarats med "I ett skämt". Men kraven har ingen koppling till texten, vare sig i exempel eller logik. De är uppenbarligen satta för att ge maximal uppmärksamhet för målgruppen.
Att varken socialdemokraternas, miljöpartiets, vänsterpartiets eller SDs bedrifter (som var för sig är magnifika) antyder att ni inte primärt är satiriker, utan partipolitiska med satiren som vapen.
Sedan är frågan vem som är satirisk vad gäller Apoteket. Sverige gjorde 1970 något i det närmaste unikt genom att skapa Apoteksbolaget, för att nu återgå till normalläget i västvärlden. Varför skulle det vara något anmärkningsvärt?
Nu har jag läst Erik Gertkvists inlägg fem gånger och förstår fortfarande inte vad han menar. Det tredje stycket väljer jag att läsa som cut up-poesi för att det ska få något sammanhang över huvud taget. Fyra partiers "bedrifter" antyder - eller antyder inte? - att Galago är - eller inte är - satiriker utan partipolitiska satiriker? Vilken är nu skillnaden mellan satiriker och partipolitiska satiriker? Och exakt vilket av de fyra magnifika bedriftspartierna tillhör alltså Galago?
SvaraRaderaPå vilket sätt är Politiskt Inkorrekt hemsidan Nationalsocialistisk?
SvaraRaderaGalago borde nog ta reda på vad Nationalsocialism är innan de försöker sig på Politiskt Korrekt satir.
Det mest anmärkningsvärda i detta ärende.
SvaraRaderaÄr att Per Gudmundsson inte skriver om bakgrunden till att man inte skulle få använda sig av satir som politisk retorik.
Utan att det är Per Gudmundssons anförvanter på Svenskan som talar i hans sak.
Det om något visar på hur dåligt insatta journalister är i att de kan inte först agitera för saker i samhället utan att stå emotsagda för att sedan skall de bli försvarade av kollegor i klass med hur barn agerar och att de har försvarare som inte har en aning om hur de som de försvarar verkligen har agerat tidigare.
Inte lätt att vara satirisk......tydligen. Det kan lätt bli dumt
SvaraRaderaAlla partier, inklusive de som inte kom in i riksdagen, har sagt och gjort saker som lätt konkurrerar ut yrkesmässiga satiriker. Hotet mot satirikerkåren kommer från alla politiska håll.
SvaraRaderaAtt då bara angripa en politisk flank tyder på att man inte är satiriker, utan har ett partipolitiskt intresse av att angripa regeringen. Då inte i bemärkelsen att de är för ett visst parti, utan att de är mot ett visst parti (det är nämligen så väljare resonerar - man röstar mot partier).
Sedan kan det naturligtvis vara en kulturfråga. Galago och dess läsare kanske är så vana vid att utdela dödshot, kräva censur och att demonisera meningsmotståndare att de inte förstår varför det uppstått invändningar.
Erik: Och?
SvaraRaderaJag läser galago och hotar folk till livet lite då och då. Jag håller dessutom, helt utan undantag, med om vartenda litet publicerat ord och gillar att ta dem bokstavligt. Det är kulturen jag lever i.
SvaraRaderaErik Gertkvist, har du läst texten? Det verkar som att du missar något fundamentalt med upplägget. Det är fiktion, en skönlitterär text. Du vet Kalle Anka på julafton, det är inte på riktigt - det är likadant med Sveriges Satirikers Centralorganisation. Hänger du med nu?
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaOk...jag kommer låååång tid efteråt och tycker något...men sällan har jag skrattat så mycket åt något som åt Erik Gertkvists inlägg.... Undrar vilka humorlösa föräldrar han hade och som förde över sitt tänk på sin son...eller har han lärt sig alldeles själv att tycka som han gör? Synd om honom i så fall som missar alla nyanser inom humorn... Satir är satir PUNKT! Vad Gertkvist har missat är att han själv utgör och skriver stor satir men menar allvar med det han så nogsamt plitat ned... Nåväl...roligt att läsa var det i alla fall... Bravo Galago!! :-D
SvaraRadera