Timbro är Mårten

Mårten i Ebba & Didrik är en av min barndoms stora klassmarkörer. Han åkte runt i en cool röd liten elbil på en grusväg och hade massor med TV-spel som var hur häftiga som helst. Mårten var också jävligt läskig för en tioåring som kanske inte riktigt begrep att han bara var ensam och oälskad.

Femton år efter att Ebba och Didrik visades började jag jobba på Galago. Timbro hade heydays. De var en del av en allt starkare opposition mot en allt tröttare Persson-regim. Det var nästan som att det viskades om dem i korridorerna på Ordfront. Fanns det ett högerspöke så var Timbro högerns egna ringvålnader. De hade pengar och pengar var inflytande.

Under de år som gått sedan 2006 har jag hört från fler och fler vänner inom journalistsverige hur hårt det blivit. Allt fler saknar anställningstrygghet och genom frilansandet förvandlas de allt mer till regelrätta hyrsvärd. Jag har förfasat mig över att höra om hur vänner spökskriver blogginlägg på Newsmill eller deltar i olika Timbo-evenemang och undersökningar. Senaste året har jag följt ett antal diskussioner på Twitter där journalister och skribenter försöker förklara för kritikerna varför. Svaren har också varit väldigt entydiga under resans gång "de betalar, därför gör jag det". Nu kan vi se det som att journalister låter sin integritet rubbas genom mutor från näringslivet, men fuck it, ruttenheten börjar högre upp än när du skickar din första faktura till Timbro. Den börjar i Schibstedtskoncernens besparingar på Aftonbladet eller när NWT lägger ned Karlskoga Kuriren. Det är arbetsmarknaden för journalister som är problemet.

Timbro har under de senaste åren gått från en litterär gestalt till en annan. Från nyliberala mörka ryttare så har de sakta men säkert förvandlats till ett tolvårigt rikemansbarn som åker runt i en pytteliten röd elbil. Något som en gång var läskigt har i väldigt snabb takt förvandlats till den där överklassungen i mellanstadieklassen som ingen egentligen gillar men som har de roligaste TV-spelen och massor med godis hemma så alla är där och leker ändå.

Skillnaden är bara att om det hade varit mellanstadiet hade alla hållit god min. I Timbros fall är det mer tragiskt, där skriker istället lekkamraterna rakt ut att de bara gör det för pengarnas skull. Och det kan jag tänka mig gör jävligt ont.