Chantal Mouffe, Edda Manga och... Johannes!?

Mycket ska höras innan öronen trillar av och mycket ska läsas innan en blir blinn. Här kan ni läsa en artikel om vänsterpopulism ifrån Fria Tidningar av Stefan Looström där Johannes får sista ordet. För att läsa detta får ni klicka på bilden. Sedan högerklicka på den förstorade bilden och öppna den i ny flik. Sen blir den läsbar.

Även om Johannes kanske snarare trodde att han skulle bli intervjuad med Grand Moff Tarkin så är det helt klart värt att läsa artikeln!

Satirseminarium på Socialistiskt forum

Martin Halldin samtalar med Kawa Zolfagary, Rebecka Ahlberg, Johannes Klenell, Sara Granér och Liv Strömquist om vänstersatir.

Uppenbar satir?

Nu på lördag ska bland annat jag, Sara Granér, Rebecka Ahlberg och Liv Strömquist prata om satiren som politiskt medel under Socialistiskt forum på ABF-huset. Med tanke på senaste veckornas händelser så känns det därför bra att samla tankarna lite.

Jag tycker att det är viktigt att när jag får en kall kår längs med ryggraden och under ett publiceringsbeslut ställer mig frågan "kan jag verkligen publicera det här?" oftast gå mot ja när det är motiverat även om det känns obekvämt.  Så var såklart fallet med texten som alla vet innefattade förfrågan om staten kunde utföra en arkebusering av en av landets ledande ledarskribenter som också råkar tro att vi nu lever i ett tredje världskrig med islam. Förfrågan var en del av en kravlista och text som inte på något vis i övrigt var vare sig hotfull eller speciellt arg. Ja om du nu inte tror att det finns en hel rörelse av satiriker som rasar mot högerns fånighet. Men det kan vi väl alla enas om inte finns. Och vet ni, det här är relevant i sammanhanget. Det kallas klangbotten. Att sammanhanget gör orden så begripliga att de får en annan humoristisk innebörd. Det är också här problemen börjar. Högern är nämligen besatt av individen som idé och förkastar socialkonstruktivismen av samma anledning som de faktiskt tror att det existerade faktiska dödshot i en serietidning. De förstår sig inte på sammanhang.

Jag är faktiskt förvånad över att en redaktionschef på en av Sveriges största dagstidningar inte förstår sammanhang. Jag är även lite förvånad över att Johan Lundberg på Axess inte förstår klangbottnar och variation i ton. Men vafanken. Bara för att de uppenbarligen kan skriva så bör man inte förutsätta att de kan läsa.

Problemet är bara att de inte verkar förstå vilka som läser dem och håller med dem. Att det är andra empatistörda högermän som startar en sorts surrealistisk visklek där allt mer nyans tas bort från originaltexten. Till sist är allt som är kvar raderna "skjut ... ..." samt "satir". Och på något plan var väl det allt Martin Jönsson och Johan Lundberg och en massa välutbildade, välbetalda mediemän från högern såg. Problemet är bara att nästa högerman i det ledet inte är den sorten. Nästa led är folk som behöver uppslagsverk för att förklara satir. Nästa högerman var Medborgare X. Medborgare X som för någon vecka sedan publicerade blogginlägget "En bra feminist är en mördad feminist" där han lade ut adresser till medarbetare på Turteatern där SCUM-manifestet sätts upp och uppmuntrade till mord med referens till Galago som mordhotade och sa att det var satir. Och då var det ok. Medborgare X förstår inte heller klangbotten. Han förstår inte att hans blogg gång på gång hotat transexuella och meningsmotståndare. Att hans texter inte är en mylla där satir växer. Nej där växer bara hat.

Men vad vill jag säga med detta? Jo, att högern fan får ta och skärpa sig lite. Lär er se nyanser, läs originaltexter innan ni skriker ut om hat och hot, var lite försiktiga. För även om ni inte är hotfulla galningar så är de som är det inte helt långt bort och de behöver att ni är goda förebilder som visar att ni förstår nyans och sammanhang. Jag tänker nämligen låta vänstersatiren växa vilt. Jag tänker inte falla tillbaks till en tid då "god satir" var en gris i cylinderhatt och monokel. Jag kräver att få ha mina nyanser kvar!

Johannes Klenell

Timbro - förlagsvärldens vuxendagis

Högern har en stor, fin tankesmedja som heter Timbro.

"Vårt eviga uppdrag handlar om att tillgängliggöra omistliga liberala klassiker och vinna nya generationer för våra idéer", står det på deras hemsida.

Timbro drivs av något som kallas Stiftelsen Fritt Näringsliv, vars främsta uppgift är att driva Timbro, och de två organisationerna har samma person som ordförande.Men hur finansieras verksamheten? Timbro har inte ens vett att skämmas, utan på Stiftelsen Fritt Näringslivs hemsida stoltserar man redan på startsidan med följande:

"Välkommen till Stiftelsen Fritt Näringsliv.

Stiftelsen Fritt Näringsliv bildades 2003 av Svenskt Näringsliv tillsammans med Näringslivets Fond (Näfo). Syftet var att skapa en hållfast bas för opinionsarbete för marknadsekonomi och fri företagsamhet.

Vid stiftelsebildandet sköt Svenskt Näringsliv till trehundra miljoner kronor och Näfo hela sitt kapital om ca tjugo miljoner kronor. Samtidigt upphörde det årliga anslaget från Svenskt Näringsliv till Näfo, vilket uppgick till ca trettio miljoner kronor om året inkl moms."

Trehundratjugo miljoner kronor. Summan är så hisnande stor att man måste bryta ned den i mindre delar för att förstå. En bokproduktion på Galago kostar i runda slängar 85 000 kr. Vi ger ut tio böcker om året. Om någon "sköt till" 320 miljoner skulle vi alltså ha råd att driva Galago förlag i 400 år - utan att sälja en enda bok, eller kvittera ut en krona i statligt litteraturstöd.

Vi tar det igen. Hade magnaten Louis de Geer - sin tids svar på Svenskt Näringsliv - vid sin död 1652 testamenterat 320 miljoner i dagens penningvärde till Galago, hade vi kunnat ge ut våra fina serieböcker genom hela stormaktstiden, "mordhotat" Axel von Fersen i en krönika, fått recensioner i första numret av Aftonbladet 1830, gjort narr av hela den industriella revolutionen, haft bokbord på Stockholmsutställningen, gjort ett "nu blåser vi borgarna"-nummer efter skotten i Ådalen, hånat både Bohman och Reinfeldt och ändå tryggt kunna kämpa vidare ända till 2052 innan vi måste börja fundera på att kanske sälja lite böcker för att inte gå omkull.

Förresten, på tal om det av Timbro så hatade litteraturstödet som utarmar kulturen och får statskassan att blöda, så visar en snabb uträkning att pengarna Timbro fick av Svenskt Näringsliv och Näfo motsvarar Galagos samlade kulturstöd under mer än 1 000 år.

Det politiska särintresse som kontrollerar en överväldigande majoritet av svenska tidningar har alltså också fått trehundratjugo miljoner kronor i present från svenska företag för att sprida sina idéer - exempelvis att statligt kulturstöd är av ondo och att förlag och tidskrifter som inte kan bära sina kostnader och konkurrera på marknaden saknar existensberättigande. Finns här en bristande logik, eller är det bara jag? Är en skyddad verkstad okej när pengarna kommer från näringslivet?

Mats Jonsson

Timbro är Mårten

Mårten i Ebba & Didrik är en av min barndoms stora klassmarkörer. Han åkte runt i en cool röd liten elbil på en grusväg och hade massor med TV-spel som var hur häftiga som helst. Mårten var också jävligt läskig för en tioåring som kanske inte riktigt begrep att han bara var ensam och oälskad.

Femton år efter att Ebba och Didrik visades började jag jobba på Galago. Timbro hade heydays. De var en del av en allt starkare opposition mot en allt tröttare Persson-regim. Det var nästan som att det viskades om dem i korridorerna på Ordfront. Fanns det ett högerspöke så var Timbro högerns egna ringvålnader. De hade pengar och pengar var inflytande.

Under de år som gått sedan 2006 har jag hört från fler och fler vänner inom journalistsverige hur hårt det blivit. Allt fler saknar anställningstrygghet och genom frilansandet förvandlas de allt mer till regelrätta hyrsvärd. Jag har förfasat mig över att höra om hur vänner spökskriver blogginlägg på Newsmill eller deltar i olika Timbo-evenemang och undersökningar. Senaste året har jag följt ett antal diskussioner på Twitter där journalister och skribenter försöker förklara för kritikerna varför. Svaren har också varit väldigt entydiga under resans gång "de betalar, därför gör jag det". Nu kan vi se det som att journalister låter sin integritet rubbas genom mutor från näringslivet, men fuck it, ruttenheten börjar högre upp än när du skickar din första faktura till Timbro. Den börjar i Schibstedtskoncernens besparingar på Aftonbladet eller när NWT lägger ned Karlskoga Kuriren. Det är arbetsmarknaden för journalister som är problemet.

Timbro har under de senaste åren gått från en litterär gestalt till en annan. Från nyliberala mörka ryttare så har de sakta men säkert förvandlats till ett tolvårigt rikemansbarn som åker runt i en pytteliten röd elbil. Något som en gång var läskigt har i väldigt snabb takt förvandlats till den där överklassungen i mellanstadieklassen som ingen egentligen gillar men som har de roligaste TV-spelen och massor med godis hemma så alla är där och leker ändå.

Skillnaden är bara att om det hade varit mellanstadiet hade alla hållit god min. I Timbros fall är det mer tragiskt, där skriker istället lekkamraterna rakt ut att de bara gör det för pengarnas skull. Och det kan jag tänka mig gör jävligt ont.

Alla är vi goda liberaler

Kolla in klippet från SVT:s Musikbyrån här ovanför innan du läser detta. Klippet är 9 år gammalt men skulle lika gärna ha kunnat spelas in för en vecka sedan.

En ung liberal ser glad ut när han berättar hur The Ark är liberaler och delar högerns perspektiv på frihet. The Ark skrattar gott och berättar att de inte vill sätta en politisk etikett av vänster eller höger på sig själva men att de inte är höger. När jag såg det här klippet 2002 skrattade jag också gott. För hur kunde den här liberalen vara så dum att han pekade ut ett band som höger. Tanken på att det skulle ens finnas band med ett högerperspektiv hade varit omöjligt sedan Lustans lakejers tid och med undantag för syntarna så var musikscenernas kärna renodlat vänster. Så kändes det då.

Idag skrattar jag inte när jag ser samma klipp. För under resans gång till Alliansens Sverige har den liberala moderathögern urvattnat begreppen höger och vänster så mycket att de egentligen inte betyder någonting. Sett med dagens glasögon så är det inga konstigheter att en ungliberal tillskriver ett band liberala värderingar. Det vi ser där är nu genomgående i högerns självbild som norm. Det var de liberala moderaterna som tvingade fram allmän rösträtt och kämpade mot apartheid. För idag är alla liberaler. Idag kan högern lika lättvindigt peka ut Refused, Doktor Kosmos eller varför inte Röda bönor som "representanter för de frihetliga värderingarna" och lite trivsamt tanklöst bunta ihop dem med värderingar som står för både utförsäkringar och privatiseringar. Moderaterna kan på samma vis genom ett trollslag förvandlas till liberala världsförbättrare eller varför inte goda förespråkare för ett nytt arbetarparti.

Jag kan förstå att det funnits en frustration inom framför allt unghögern mot Vänsterns tidigare i princip totala monopol på kultur. Att ungliberalen i klippet verkligen ville att The Ark skulle vara liberaler bara för att få något alls. Jag tror också att Moderaterna någonstans verkligen önskade att de historiskt stått för något positivt. Istället för att titta på hur de sociala systemen stöttat kulturen, hur varenda band du ser där ute repat genom studiecirklar på ABF eller på nu kanske nedlagda fritidsgårdar så antar jag att det är mycket lättare att tala om hur bandet delar ens "liberala värderingar". Men politik är så oerhört mycket mer verklighet än så. Det handlar om nedskärningar, utförsäkringar eller för den delen om riskkapitalism. Det är där den stora skillnaden mellan vänster och höger finns för mig. Det problematiska blir i slutändan inte liberalens komiska etikettplacering, utan hur The Ark i klippet presenterar sig själva som "opolitiska, men inte höger på något sätt..." för det kunde idag lika gärna ha sagts av Sofia Arkelsten, partisekreterare för Moderaterna.

Ungliberalen i klippet är bara något så unikt för högern som 9 år före sin tid.