14 feb -11

Det blev lite knasigt i Galago 104. Rutiner fallerade, larmsignaler tjöt ohörda och rutor försvann ur båda Klara Wikstens serier. Galago beklagar detta djupt, och vill kompensera er. En av serierna repriseras i sin fullständiga version i pinfärska Galago 105, och här kommer den andra.
Vill du läsa mer av Klara, så kolla in hennes blogg!

Frågor inför julen del 2

Nästa årssummerare är Nanna Johansson vars bok "Välkommen till din psykos" kommer i februari.

Årets bästa seriealbum?

Oj, det har varit så bisarrt många bra i år. Särskilt fäst är jag såklart vid mina kompisar och Tankesmedjan-kollegor Sara Hansson och Liv Strömquists album (Vi håller på med en viktig grej ochJa till Liv) men det känns alltid lite jävigt att lyfta fram sina vänner. Andra seriealbum jag tyckt mycket om under året är Pontus Lundkvists fantastiska Full sysselsättning, Joakim Pirinens Jävla svin, Lina Neidestams Maran, Mats Jonssons Mats kamp... Och det känns som att det varit nån mer också som jag inte kommer på på rak arm.

Årets bästa bok?

Hm. Jag kan inte längre skryta med att ha koll på ny skönlitteratur och kan inte heller komma på att jag läst en enda bok som släppts just i år (och om jag gjort det kan den inte ha satt så stort avtryck). Men om kriteriet bara är att jag ska ha läst boken i år så får det bli Game of Thrones-böckerna av George R.R. Martin, som jag håller på med just nu. De är så jefla bra och har fått mig att vid tjugofem års ålder upptäcka att jag faktiskt gillar fantasy.

Årets roligaste händelse?

Svinigt nog får det bli mina resor. I år har jag övertrasserat min koldioxidbudget med jag vet inte hur mycket, för jag har flugit till Frankrike, USA och Kroatien. Roligt för mig, mindre roligt för planeten.

Årets politiker?

Om årets politiker ska vara nån man gillar ser det mörkt ut, så jag tar den politiker jag stört mig mest på under året istället. Och det är (trumvirvel) Annie Lööf. Annie kombinerar det sämsta av två världar. Hon står för en glättig nyliberalism (med Thatcher som förebild!) och hon är dessutom en opersonlig och tråkig tantflicka. Jag trodde aldrig att nån skulle kunna få mig att sakna Maud Olofsson, men Annie Lööf har lyckats med det. Hon får Maud att framstå som en charmig och ofarlig liten toka.

Vad ser du fram emot 2012?

Nya säsonger av olika tv-serier, nästa Nancy Drew-dataspel samt att följa den amerikanska valrörelsen. På ett egocentriskt plan ser jag såklart också fram emot min nästa bok, Välkommen till din psykos som ska komma i februari, och att Riksteatern sätter upp en föreställning baserad på mina, Sara Granérs och Nina Hemmingssons serier. Vårens nyckelord är ångvält kommer den heta.

Ur Nanna Johanssons kommande bok "Välkommen till din psykos".

Frågor inför julen del 1

Vi har bett våra tecknare svara på några frågor om årets händelser . Först ut är Henrik Bromander vars nya serieroman Smålands Mörker kommer i vår.

Årets bästa seriealbum? 

"Glimtar" av Rikke Bakman, en av de bästa barndomsskildringarna jag läst i serieform. Och så gillade jag Shigeru Mizukis krigssjälvbio "Onward towards our noble deaths", en i raden av riktigt bra mangaböcker som Drawn & Quarterly gett ut de senaste åren. 

Årets bästa bok? 

Den var ganska kort men väldigt bra, "Doggy monday" av Maria Sveland 

Årets roligaste händelse? 

Allt som har att göra med William Petzäll 

Årets politiker? 

Det egyptiska folket 

Vad ser du fram emot 2012? 

Vad gäller böcker ser jag fram mot att hålla min serieroman "Smålands mörker" i handen, vet även att Simon Gärdenfors historia om hans döda kompis kommer vara grym. Till hösten släpper Världens Ende sitt tredje nummer, med undergångstema. Ser även fram emot socialdemokratins totala kollaps och försvinnande, så att något nytt och mäktigt kan födas ur dess aska.

Ur Smålands Mörker som kommer i vår.

Chantal Mouffe, Edda Manga och... Johannes!?

Mycket ska höras innan öronen trillar av och mycket ska läsas innan en blir blinn. Här kan ni läsa en artikel om vänsterpopulism ifrån Fria Tidningar av Stefan Looström där Johannes får sista ordet. För att läsa detta får ni klicka på bilden. Sedan högerklicka på den förstorade bilden och öppna den i ny flik. Sen blir den läsbar.

Även om Johannes kanske snarare trodde att han skulle bli intervjuad med Grand Moff Tarkin så är det helt klart värt att läsa artikeln!

Satirseminarium på Socialistiskt forum

Martin Halldin samtalar med Kawa Zolfagary, Rebecka Ahlberg, Johannes Klenell, Sara Granér och Liv Strömquist om vänstersatir.

Uppenbar satir?

Nu på lördag ska bland annat jag, Sara Granér, Rebecka Ahlberg och Liv Strömquist prata om satiren som politiskt medel under Socialistiskt forum på ABF-huset. Med tanke på senaste veckornas händelser så känns det därför bra att samla tankarna lite.

Jag tycker att det är viktigt att när jag får en kall kår längs med ryggraden och under ett publiceringsbeslut ställer mig frågan "kan jag verkligen publicera det här?" oftast gå mot ja när det är motiverat även om det känns obekvämt.  Så var såklart fallet med texten som alla vet innefattade förfrågan om staten kunde utföra en arkebusering av en av landets ledande ledarskribenter som också råkar tro att vi nu lever i ett tredje världskrig med islam. Förfrågan var en del av en kravlista och text som inte på något vis i övrigt var vare sig hotfull eller speciellt arg. Ja om du nu inte tror att det finns en hel rörelse av satiriker som rasar mot högerns fånighet. Men det kan vi väl alla enas om inte finns. Och vet ni, det här är relevant i sammanhanget. Det kallas klangbotten. Att sammanhanget gör orden så begripliga att de får en annan humoristisk innebörd. Det är också här problemen börjar. Högern är nämligen besatt av individen som idé och förkastar socialkonstruktivismen av samma anledning som de faktiskt tror att det existerade faktiska dödshot i en serietidning. De förstår sig inte på sammanhang.

Jag är faktiskt förvånad över att en redaktionschef på en av Sveriges största dagstidningar inte förstår sammanhang. Jag är även lite förvånad över att Johan Lundberg på Axess inte förstår klangbottnar och variation i ton. Men vafanken. Bara för att de uppenbarligen kan skriva så bör man inte förutsätta att de kan läsa.

Problemet är bara att de inte verkar förstå vilka som läser dem och håller med dem. Att det är andra empatistörda högermän som startar en sorts surrealistisk visklek där allt mer nyans tas bort från originaltexten. Till sist är allt som är kvar raderna "skjut ... ..." samt "satir". Och på något plan var väl det allt Martin Jönsson och Johan Lundberg och en massa välutbildade, välbetalda mediemän från högern såg. Problemet är bara att nästa högerman i det ledet inte är den sorten. Nästa led är folk som behöver uppslagsverk för att förklara satir. Nästa högerman var Medborgare X. Medborgare X som för någon vecka sedan publicerade blogginlägget "En bra feminist är en mördad feminist" där han lade ut adresser till medarbetare på Turteatern där SCUM-manifestet sätts upp och uppmuntrade till mord med referens till Galago som mordhotade och sa att det var satir. Och då var det ok. Medborgare X förstår inte heller klangbotten. Han förstår inte att hans blogg gång på gång hotat transexuella och meningsmotståndare. Att hans texter inte är en mylla där satir växer. Nej där växer bara hat.

Men vad vill jag säga med detta? Jo, att högern fan får ta och skärpa sig lite. Lär er se nyanser, läs originaltexter innan ni skriker ut om hat och hot, var lite försiktiga. För även om ni inte är hotfulla galningar så är de som är det inte helt långt bort och de behöver att ni är goda förebilder som visar att ni förstår nyans och sammanhang. Jag tänker nämligen låta vänstersatiren växa vilt. Jag tänker inte falla tillbaks till en tid då "god satir" var en gris i cylinderhatt och monokel. Jag kräver att få ha mina nyanser kvar!

Johannes Klenell

Timbro - förlagsvärldens vuxendagis

Högern har en stor, fin tankesmedja som heter Timbro.

"Vårt eviga uppdrag handlar om att tillgängliggöra omistliga liberala klassiker och vinna nya generationer för våra idéer", står det på deras hemsida.

Timbro drivs av något som kallas Stiftelsen Fritt Näringsliv, vars främsta uppgift är att driva Timbro, och de två organisationerna har samma person som ordförande.Men hur finansieras verksamheten? Timbro har inte ens vett att skämmas, utan på Stiftelsen Fritt Näringslivs hemsida stoltserar man redan på startsidan med följande:

"Välkommen till Stiftelsen Fritt Näringsliv.

Stiftelsen Fritt Näringsliv bildades 2003 av Svenskt Näringsliv tillsammans med Näringslivets Fond (Näfo). Syftet var att skapa en hållfast bas för opinionsarbete för marknadsekonomi och fri företagsamhet.

Vid stiftelsebildandet sköt Svenskt Näringsliv till trehundra miljoner kronor och Näfo hela sitt kapital om ca tjugo miljoner kronor. Samtidigt upphörde det årliga anslaget från Svenskt Näringsliv till Näfo, vilket uppgick till ca trettio miljoner kronor om året inkl moms."

Trehundratjugo miljoner kronor. Summan är så hisnande stor att man måste bryta ned den i mindre delar för att förstå. En bokproduktion på Galago kostar i runda slängar 85 000 kr. Vi ger ut tio böcker om året. Om någon "sköt till" 320 miljoner skulle vi alltså ha råd att driva Galago förlag i 400 år - utan att sälja en enda bok, eller kvittera ut en krona i statligt litteraturstöd.

Vi tar det igen. Hade magnaten Louis de Geer - sin tids svar på Svenskt Näringsliv - vid sin död 1652 testamenterat 320 miljoner i dagens penningvärde till Galago, hade vi kunnat ge ut våra fina serieböcker genom hela stormaktstiden, "mordhotat" Axel von Fersen i en krönika, fått recensioner i första numret av Aftonbladet 1830, gjort narr av hela den industriella revolutionen, haft bokbord på Stockholmsutställningen, gjort ett "nu blåser vi borgarna"-nummer efter skotten i Ådalen, hånat både Bohman och Reinfeldt och ändå tryggt kunna kämpa vidare ända till 2052 innan vi måste börja fundera på att kanske sälja lite böcker för att inte gå omkull.

Förresten, på tal om det av Timbro så hatade litteraturstödet som utarmar kulturen och får statskassan att blöda, så visar en snabb uträkning att pengarna Timbro fick av Svenskt Näringsliv och Näfo motsvarar Galagos samlade kulturstöd under mer än 1 000 år.

Det politiska särintresse som kontrollerar en överväldigande majoritet av svenska tidningar har alltså också fått trehundratjugo miljoner kronor i present från svenska företag för att sprida sina idéer - exempelvis att statligt kulturstöd är av ondo och att förlag och tidskrifter som inte kan bära sina kostnader och konkurrera på marknaden saknar existensberättigande. Finns här en bristande logik, eller är det bara jag? Är en skyddad verkstad okej när pengarna kommer från näringslivet?

Mats Jonsson