Sara Hansson - El Diablo Blanco

Med tanke på hur många av oss känner för vår utrikesminister idag väljer vi att lägga ut Sara Hanssons serie ur senaste Galago i sin helhet. Klicka på bilderna för att förstora.

14 feb -11

Det blev lite knasigt i Galago 104. Rutiner fallerade, larmsignaler tjöt ohörda och rutor försvann ur båda Klara Wikstens serier. Galago beklagar detta djupt, och vill kompensera er. En av serierna repriseras i sin fullständiga version i pinfärska Galago 105, och här kommer den andra.
Vill du läsa mer av Klara, så kolla in hennes blogg!

Frågor inför julen del 2

Nästa årssummerare är Nanna Johansson vars bok "Välkommen till din psykos" kommer i februari.

Årets bästa seriealbum?

Oj, det har varit så bisarrt många bra i år. Särskilt fäst är jag såklart vid mina kompisar och Tankesmedjan-kollegor Sara Hansson och Liv Strömquists album (Vi håller på med en viktig grej ochJa till Liv) men det känns alltid lite jävigt att lyfta fram sina vänner. Andra seriealbum jag tyckt mycket om under året är Pontus Lundkvists fantastiska Full sysselsättning, Joakim Pirinens Jävla svin, Lina Neidestams Maran, Mats Jonssons Mats kamp... Och det känns som att det varit nån mer också som jag inte kommer på på rak arm.

Årets bästa bok?

Hm. Jag kan inte längre skryta med att ha koll på ny skönlitteratur och kan inte heller komma på att jag läst en enda bok som släppts just i år (och om jag gjort det kan den inte ha satt så stort avtryck). Men om kriteriet bara är att jag ska ha läst boken i år så får det bli Game of Thrones-böckerna av George R.R. Martin, som jag håller på med just nu. De är så jefla bra och har fått mig att vid tjugofem års ålder upptäcka att jag faktiskt gillar fantasy.

Årets roligaste händelse?

Svinigt nog får det bli mina resor. I år har jag övertrasserat min koldioxidbudget med jag vet inte hur mycket, för jag har flugit till Frankrike, USA och Kroatien. Roligt för mig, mindre roligt för planeten.

Årets politiker?

Om årets politiker ska vara nån man gillar ser det mörkt ut, så jag tar den politiker jag stört mig mest på under året istället. Och det är (trumvirvel) Annie Lööf. Annie kombinerar det sämsta av två världar. Hon står för en glättig nyliberalism (med Thatcher som förebild!) och hon är dessutom en opersonlig och tråkig tantflicka. Jag trodde aldrig att nån skulle kunna få mig att sakna Maud Olofsson, men Annie Lööf har lyckats med det. Hon får Maud att framstå som en charmig och ofarlig liten toka.

Vad ser du fram emot 2012?

Nya säsonger av olika tv-serier, nästa Nancy Drew-dataspel samt att följa den amerikanska valrörelsen. På ett egocentriskt plan ser jag såklart också fram emot min nästa bok, Välkommen till din psykos som ska komma i februari, och att Riksteatern sätter upp en föreställning baserad på mina, Sara Granérs och Nina Hemmingssons serier. Vårens nyckelord är ångvält kommer den heta.

Ur Nanna Johanssons kommande bok "Välkommen till din psykos".

Frågor inför julen del 1

Vi har bett våra tecknare svara på några frågor om årets händelser . Först ut är Henrik Bromander vars nya serieroman Smålands Mörker kommer i vår.

Årets bästa seriealbum? 

"Glimtar" av Rikke Bakman, en av de bästa barndomsskildringarna jag läst i serieform. Och så gillade jag Shigeru Mizukis krigssjälvbio "Onward towards our noble deaths", en i raden av riktigt bra mangaböcker som Drawn & Quarterly gett ut de senaste åren. 

Årets bästa bok? 

Den var ganska kort men väldigt bra, "Doggy monday" av Maria Sveland 

Årets roligaste händelse? 

Allt som har att göra med William Petzäll 

Årets politiker? 

Det egyptiska folket 

Vad ser du fram emot 2012? 

Vad gäller böcker ser jag fram mot att hålla min serieroman "Smålands mörker" i handen, vet även att Simon Gärdenfors historia om hans döda kompis kommer vara grym. Till hösten släpper Världens Ende sitt tredje nummer, med undergångstema. Ser även fram emot socialdemokratins totala kollaps och försvinnande, så att något nytt och mäktigt kan födas ur dess aska.

Ur Smålands Mörker som kommer i vår.

Chantal Mouffe, Edda Manga och... Johannes!?

Mycket ska höras innan öronen trillar av och mycket ska läsas innan en blir blinn. Här kan ni läsa en artikel om vänsterpopulism ifrån Fria Tidningar av Stefan Looström där Johannes får sista ordet. För att läsa detta får ni klicka på bilden. Sedan högerklicka på den förstorade bilden och öppna den i ny flik. Sen blir den läsbar.

Även om Johannes kanske snarare trodde att han skulle bli intervjuad med Grand Moff Tarkin så är det helt klart värt att läsa artikeln!

Satirseminarium på Socialistiskt forum

Martin Halldin samtalar med Kawa Zolfagary, Rebecka Ahlberg, Johannes Klenell, Sara Granér och Liv Strömquist om vänstersatir.

Uppenbar satir?

Nu på lördag ska bland annat jag, Sara Granér, Rebecka Ahlberg och Liv Strömquist prata om satiren som politiskt medel under Socialistiskt forum på ABF-huset. Med tanke på senaste veckornas händelser så känns det därför bra att samla tankarna lite.

Jag tycker att det är viktigt att när jag får en kall kår längs med ryggraden och under ett publiceringsbeslut ställer mig frågan "kan jag verkligen publicera det här?" oftast gå mot ja när det är motiverat även om det känns obekvämt.  Så var såklart fallet med texten som alla vet innefattade förfrågan om staten kunde utföra en arkebusering av en av landets ledande ledarskribenter som också råkar tro att vi nu lever i ett tredje världskrig med islam. Förfrågan var en del av en kravlista och text som inte på något vis i övrigt var vare sig hotfull eller speciellt arg. Ja om du nu inte tror att det finns en hel rörelse av satiriker som rasar mot högerns fånighet. Men det kan vi väl alla enas om inte finns. Och vet ni, det här är relevant i sammanhanget. Det kallas klangbotten. Att sammanhanget gör orden så begripliga att de får en annan humoristisk innebörd. Det är också här problemen börjar. Högern är nämligen besatt av individen som idé och förkastar socialkonstruktivismen av samma anledning som de faktiskt tror att det existerade faktiska dödshot i en serietidning. De förstår sig inte på sammanhang.

Jag är faktiskt förvånad över att en redaktionschef på en av Sveriges största dagstidningar inte förstår sammanhang. Jag är även lite förvånad över att Johan Lundberg på Axess inte förstår klangbottnar och variation i ton. Men vafanken. Bara för att de uppenbarligen kan skriva så bör man inte förutsätta att de kan läsa.

Problemet är bara att de inte verkar förstå vilka som läser dem och håller med dem. Att det är andra empatistörda högermän som startar en sorts surrealistisk visklek där allt mer nyans tas bort från originaltexten. Till sist är allt som är kvar raderna "skjut ... ..." samt "satir". Och på något plan var väl det allt Martin Jönsson och Johan Lundberg och en massa välutbildade, välbetalda mediemän från högern såg. Problemet är bara att nästa högerman i det ledet inte är den sorten. Nästa led är folk som behöver uppslagsverk för att förklara satir. Nästa högerman var Medborgare X. Medborgare X som för någon vecka sedan publicerade blogginlägget "En bra feminist är en mördad feminist" där han lade ut adresser till medarbetare på Turteatern där SCUM-manifestet sätts upp och uppmuntrade till mord med referens till Galago som mordhotade och sa att det var satir. Och då var det ok. Medborgare X förstår inte heller klangbotten. Han förstår inte att hans blogg gång på gång hotat transexuella och meningsmotståndare. Att hans texter inte är en mylla där satir växer. Nej där växer bara hat.

Men vad vill jag säga med detta? Jo, att högern fan får ta och skärpa sig lite. Lär er se nyanser, läs originaltexter innan ni skriker ut om hat och hot, var lite försiktiga. För även om ni inte är hotfulla galningar så är de som är det inte helt långt bort och de behöver att ni är goda förebilder som visar att ni förstår nyans och sammanhang. Jag tänker nämligen låta vänstersatiren växa vilt. Jag tänker inte falla tillbaks till en tid då "god satir" var en gris i cylinderhatt och monokel. Jag kräver att få ha mina nyanser kvar!

Johannes Klenell

Timbro - förlagsvärldens vuxendagis

Högern har en stor, fin tankesmedja som heter Timbro.

"Vårt eviga uppdrag handlar om att tillgängliggöra omistliga liberala klassiker och vinna nya generationer för våra idéer", står det på deras hemsida.

Timbro drivs av något som kallas Stiftelsen Fritt Näringsliv, vars främsta uppgift är att driva Timbro, och de två organisationerna har samma person som ordförande.Men hur finansieras verksamheten? Timbro har inte ens vett att skämmas, utan på Stiftelsen Fritt Näringslivs hemsida stoltserar man redan på startsidan med följande:

"Välkommen till Stiftelsen Fritt Näringsliv.

Stiftelsen Fritt Näringsliv bildades 2003 av Svenskt Näringsliv tillsammans med Näringslivets Fond (Näfo). Syftet var att skapa en hållfast bas för opinionsarbete för marknadsekonomi och fri företagsamhet.

Vid stiftelsebildandet sköt Svenskt Näringsliv till trehundra miljoner kronor och Näfo hela sitt kapital om ca tjugo miljoner kronor. Samtidigt upphörde det årliga anslaget från Svenskt Näringsliv till Näfo, vilket uppgick till ca trettio miljoner kronor om året inkl moms."

Trehundratjugo miljoner kronor. Summan är så hisnande stor att man måste bryta ned den i mindre delar för att förstå. En bokproduktion på Galago kostar i runda slängar 85 000 kr. Vi ger ut tio böcker om året. Om någon "sköt till" 320 miljoner skulle vi alltså ha råd att driva Galago förlag i 400 år - utan att sälja en enda bok, eller kvittera ut en krona i statligt litteraturstöd.

Vi tar det igen. Hade magnaten Louis de Geer - sin tids svar på Svenskt Näringsliv - vid sin död 1652 testamenterat 320 miljoner i dagens penningvärde till Galago, hade vi kunnat ge ut våra fina serieböcker genom hela stormaktstiden, "mordhotat" Axel von Fersen i en krönika, fått recensioner i första numret av Aftonbladet 1830, gjort narr av hela den industriella revolutionen, haft bokbord på Stockholmsutställningen, gjort ett "nu blåser vi borgarna"-nummer efter skotten i Ådalen, hånat både Bohman och Reinfeldt och ändå tryggt kunna kämpa vidare ända till 2052 innan vi måste börja fundera på att kanske sälja lite böcker för att inte gå omkull.

Förresten, på tal om det av Timbro så hatade litteraturstödet som utarmar kulturen och får statskassan att blöda, så visar en snabb uträkning att pengarna Timbro fick av Svenskt Näringsliv och Näfo motsvarar Galagos samlade kulturstöd under mer än 1 000 år.

Det politiska särintresse som kontrollerar en överväldigande majoritet av svenska tidningar har alltså också fått trehundratjugo miljoner kronor i present från svenska företag för att sprida sina idéer - exempelvis att statligt kulturstöd är av ondo och att förlag och tidskrifter som inte kan bära sina kostnader och konkurrera på marknaden saknar existensberättigande. Finns här en bristande logik, eller är det bara jag? Är en skyddad verkstad okej när pengarna kommer från näringslivet?

Mats Jonsson

Timbro är Mårten

Mårten i Ebba & Didrik är en av min barndoms stora klassmarkörer. Han åkte runt i en cool röd liten elbil på en grusväg och hade massor med TV-spel som var hur häftiga som helst. Mårten var också jävligt läskig för en tioåring som kanske inte riktigt begrep att han bara var ensam och oälskad.

Femton år efter att Ebba och Didrik visades började jag jobba på Galago. Timbro hade heydays. De var en del av en allt starkare opposition mot en allt tröttare Persson-regim. Det var nästan som att det viskades om dem i korridorerna på Ordfront. Fanns det ett högerspöke så var Timbro högerns egna ringvålnader. De hade pengar och pengar var inflytande.

Under de år som gått sedan 2006 har jag hört från fler och fler vänner inom journalistsverige hur hårt det blivit. Allt fler saknar anställningstrygghet och genom frilansandet förvandlas de allt mer till regelrätta hyrsvärd. Jag har förfasat mig över att höra om hur vänner spökskriver blogginlägg på Newsmill eller deltar i olika Timbo-evenemang och undersökningar. Senaste året har jag följt ett antal diskussioner på Twitter där journalister och skribenter försöker förklara för kritikerna varför. Svaren har också varit väldigt entydiga under resans gång "de betalar, därför gör jag det". Nu kan vi se det som att journalister låter sin integritet rubbas genom mutor från näringslivet, men fuck it, ruttenheten börjar högre upp än när du skickar din första faktura till Timbro. Den börjar i Schibstedtskoncernens besparingar på Aftonbladet eller när NWT lägger ned Karlskoga Kuriren. Det är arbetsmarknaden för journalister som är problemet.

Timbro har under de senaste åren gått från en litterär gestalt till en annan. Från nyliberala mörka ryttare så har de sakta men säkert förvandlats till ett tolvårigt rikemansbarn som åker runt i en pytteliten röd elbil. Något som en gång var läskigt har i väldigt snabb takt förvandlats till den där överklassungen i mellanstadieklassen som ingen egentligen gillar men som har de roligaste TV-spelen och massor med godis hemma så alla är där och leker ändå.

Skillnaden är bara att om det hade varit mellanstadiet hade alla hållit god min. I Timbros fall är det mer tragiskt, där skriker istället lekkamraterna rakt ut att de bara gör det för pengarnas skull. Och det kan jag tänka mig gör jävligt ont.

Alla är vi goda liberaler

Kolla in klippet från SVT:s Musikbyrån här ovanför innan du läser detta. Klippet är 9 år gammalt men skulle lika gärna ha kunnat spelas in för en vecka sedan.

En ung liberal ser glad ut när han berättar hur The Ark är liberaler och delar högerns perspektiv på frihet. The Ark skrattar gott och berättar att de inte vill sätta en politisk etikett av vänster eller höger på sig själva men att de inte är höger. När jag såg det här klippet 2002 skrattade jag också gott. För hur kunde den här liberalen vara så dum att han pekade ut ett band som höger. Tanken på att det skulle ens finnas band med ett högerperspektiv hade varit omöjligt sedan Lustans lakejers tid och med undantag för syntarna så var musikscenernas kärna renodlat vänster. Så kändes det då.

Idag skrattar jag inte när jag ser samma klipp. För under resans gång till Alliansens Sverige har den liberala moderathögern urvattnat begreppen höger och vänster så mycket att de egentligen inte betyder någonting. Sett med dagens glasögon så är det inga konstigheter att en ungliberal tillskriver ett band liberala värderingar. Det vi ser där är nu genomgående i högerns självbild som norm. Det var de liberala moderaterna som tvingade fram allmän rösträtt och kämpade mot apartheid. För idag är alla liberaler. Idag kan högern lika lättvindigt peka ut Refused, Doktor Kosmos eller varför inte Röda bönor som "representanter för de frihetliga värderingarna" och lite trivsamt tanklöst bunta ihop dem med värderingar som står för både utförsäkringar och privatiseringar. Moderaterna kan på samma vis genom ett trollslag förvandlas till liberala världsförbättrare eller varför inte goda förespråkare för ett nytt arbetarparti.

Jag kan förstå att det funnits en frustration inom framför allt unghögern mot Vänsterns tidigare i princip totala monopol på kultur. Att ungliberalen i klippet verkligen ville att The Ark skulle vara liberaler bara för att få något alls. Jag tror också att Moderaterna någonstans verkligen önskade att de historiskt stått för något positivt. Istället för att titta på hur de sociala systemen stöttat kulturen, hur varenda band du ser där ute repat genom studiecirklar på ABF eller på nu kanske nedlagda fritidsgårdar så antar jag att det är mycket lättare att tala om hur bandet delar ens "liberala värderingar". Men politik är så oerhört mycket mer verklighet än så. Det handlar om nedskärningar, utförsäkringar eller för den delen om riskkapitalism. Det är där den stora skillnaden mellan vänster och höger finns för mig. Det problematiska blir i slutändan inte liberalens komiska etikettplacering, utan hur The Ark i klippet presenterar sig själva som "opolitiska, men inte höger på något sätt..." för det kunde idag lika gärna ha sagts av Sofia Arkelsten, partisekreterare för Moderaterna.

Ungliberalen i klippet är bara något så unikt för högern som 9 år före sin tid.

Bokmässanenkäten 2011

Jag har svarat på Loka Kanarps bloggutmaning. Gör det ni också!

Namn: Johannes
Hemort: Stockholm
Jag har varit på Bokmässan i Göteborg (ggr): Minns inte riktigt när jag började åka med mamma och pappa på 90 talet eller ens hur många gånger vi åkte, men varje år sedan 2002, det vet jag säkert.

På årets bokmässa ska jag: Sälja Galagoböcker och prata på seminarier på seriescenen och i Aftonbladets monter. Men framför allt ska jag hålla i en väldigt stor fest på torsdagen som jag och min kompis Björn Westerlund arrangerat varje år på bokmässans torsdag i Galagos namn sedan 2004. I år spelar Kite som är ett av mina favoritband just nu och vi firar även våra vänner på ETC:s 35 år i smeten.

Ett bra bokmässanminne: Det är så många, allt från surrealistiska skrönor om misslyckade trötta försök till orgier på hotellrum till vansinnigt packade maktmän på Parks hotellbar. Men det stora minnet är nog förra årets mässbesökare och hur de kastade sig över våra böcker.

Några böcker jag ser fram emot: Våra egna såklart, men kanske mer än något annat så ser jag fram emot just Loka Kanarps och C-M Edenborgs Hungerhuset som ser stekhet ut det lilla jag sett.

Ett seminarium eller annat prat jag ska se: Jag ska se Birgitta Stenbergs och Karolina Bångs seminarium samt Mats Jonssons och Liv Strömquists samtal om kärnfamiljen med Lena Andersson. Självhype, jag vet. Men det är också de enda seminarier jag hinner gå på.

Jag hoppas slippa: Gräla. Nog sagt där.
En fest/tillställning som jag ska gå på: Gläntas fest på fredagen. Det brukar vara en kamp mot tröttheten, men också alltid värt det.
Mitt bästa bokmässefynd: Det känns som jag aldrig riktigt hinner fynda något på mässan. Kan i nuläget inte erinra mig vad det skulle vara. Men jag älskar att byta böcker med de andra serieförlagen på serietorget.

Nu kör vi!

Monterprogrammet är här!

Ja, det är den tiden på året igen. Bokmässan i Göteborg står för dörren och Galagos tecknare och medarbetare sluter som vanligt upp i stort sett mangrant. Ni är varmt välkomna till gamla härliga monter A01:40, där vi bullar upp med nya böcker av Joakim Pirinen, Liv Strömquist, Mats Jonsson, Karolina Bång, Jan & Maria Berglin, Sara Hansson, Pontus Lundkvist och Joe Sacco.

Dessutom: Nya kalendrar och affischer! Kolbeinn Karlssons tygkasse! Vansinniga priser på vår digra backlist! Vi säljer även Det grymma svärdet! Mässans trevligaste personal och mest förmånliga prenumerationserbjudande! Slappna av i loungen! Och ja, vi tar kort!

Och så händer det en massa annat kul. Signeringar, till exempel:

Torsdag 22 september
14:00 Sara Granér & Mats Jonsson
15:00 Sara Hansson & Liv Strömquist
16:00 Nanna Johansson & Kolbeinn Karlsson

Fredag 23 september
14:00 Sara Granér & Nanna Johansson
15:00 David Nessle & Joakim Pirinen
16:00 Sara Hansson & Jan Berglin
17:00 Karolina Bång & Liv Strömquist

Lördag 24 september
13:00 David Nessle & Sara Hansson
14:30 Mats Jonsson & Liv Strömquist
15:00 Jan Berglin & Kolbeinn Karlsson
16:00 Simon Gärdenfors & David Liljemark
17:00 Henrik Bromander & Joakim Pirinen

Söndag 25 september
12:00 Nanna Johansson & Joakim Pirinen
13:00 Karolina Bång & Sara Hansson
14:00 Kollektivsignering!

Och seminarier:
- Liv Strömquist och Mats Jonsson talar om sina nya böcker, kärnfamiljen och arbetslinjen med Lena Andersson. Lördag 14.00 i sal F2.
- Karolina Bång samtalar med Birgitta Stenberg och Johanna Koljonen med utgångspunkt i sin bok Cowgirls. Söndag 12:00 i sal K1.

Och på Seriescenen (precis bakom Galagomontern) händer detta:
- Sara Hansson talar om sin nya bok Vi håller på med en viktig grej lördag kl 12:00.
- Joakim Pirinen talar om sin nya bok Jävla svin lördag kl 16:00.

Och i Aftonbladets monter:

- Mats Jonsson talar om sin nya bok Mats kamp torsdag kl 13.00.

Varmt välkomna!

Om det ”nya” politiska Galago

Jag tänkte bara kommentera Matilda Gustavssons text i Sydvenskan som hastigast. Jag orkar inte gå in mer på övertolkandet av textraden ”skjut Per Gudmundson”. Då låter jag nämligen precis som skribenten en rad text ta allt för mycket plats från allt annat fantastiskt som faktiskt för mig är Galago idag.

Det känns så oerhört typiskt att när en tidning som ses som den största inom sin konstform väljer att ta ett tydligt steg till vänster, ta itu med jämställdhetsfrågor och protestera mot det rådande samhället, så ska den behandlas som tjejen i mellanstadieklassrummet som helt plötsligt börjar föra lika mycket väsen som killarna. Vänstersatiren borde slå åt alla håll, borde visa hela människan, borde veta så mycket bättre säger den trötta kritiken. Nej säger jag. Det borde den inte. Inte alltid. För klass handlar faktiskt om pengar, rika är ibland rasister med bortskämda pudlar och då är de rasister med makt. De här sakerna behöver, vad skribenten än tycker, fortfarande sägas, och jag tycker faktiskt att de behöver sägas om och om igen. För hur mycket högerspökena än skriker ut att vänsteråsikter skulle vara konsensus så håller de åsikterna på att sakta men säkert glömmas bort i ett debattklimat överfullt av Per Gudmundson och Johan Lundberg.

Givetvis är Galago också de starka serieberättelsernas forum, det är en av de pelare vi står på. Men skulle vi inte protestera mot och häckla makten. Då skulle vi inte göra vårt jobb. Serier har alltid haft det uppdraget och vi älskar det.

Jag vill avsluta med att ta upp det andra övertolkandet i Gustavssons text, även om Gustavsson kanske skulle fokuserat mer på att läsa serierna än att hänga upp sig på textrader. Mitt eget uttalande om att varje nummer av Galago från och med nu är ett nummer där vi blåser borgarna. Det stämmer, men inte som skribenten verkar tro med bara plakat och slagord. För mig är nämligen varje enskild konstnärlig kulturgärning att blåsa vår kulturfientliga regering. Galago kan därför inte vara något annat.

För alla er som längtar tillbaks till ett Sverige där inte allt behövde vara så politiskt hela tiden så visar SVT Nilecity i repris nu under sommaren. Robert Gustafsson drar bögskämt i kilt, om det känns fräschare.

Johannes Klenell

Galago

Äntligen

Idag tar vi bladet från munnen och publicerar texten "Upprop" från Galago 103 i sin helhet här på bloggen. Nedanför finns även vår kommentar på det hela.

Vi har fått nog. Vi har sett hur vårt yrke förlorar i status dag för dag, hur arbetstillfällen går förlorade ett efter ett. Vart ska vi ta vägen när Sven-Otto Littorin målar tavlor och döper dem till ”Arbetslinjen”? Vad händer med satiren när Anton Abele sitter i riksdagen? Vi kräver en förändring, skriver företrädare för fackförbundet Svenska satirikers centralorganisation.

På senare år har Sverige förändrats. Det politiska klimatet har blivit både hårdare och mer absurt, med ett ökat spelrum för högerpopulister liksom nyliberaler. Saker som bara ett par år sedan hade varit orimliga, som en utförsäljning av Apoteket eller den traditionella socialdemokratins död och förruttnelse, har plötsligt blivit verklighet.

Därför har det funnits ett stort behov av någon som tolkar det vi ser omkring oss. Här har satiren i alla tider spelat en viktig roll i samhället. När regeringen drev igenom FRA-lagen, privatiserade välfärden och monterade ner sjukförsäkringssystemet var vi många som drog en lättnadens suck över att det i alla fall fanns folk som skämtade om det.

Men även för satiren har saker och ting blivit svårare. Från regeringshåll inför man reformer som är så förnuftsvidriga att förutsättningarna drastiskt har försämrats för de som försörjer sig på att driva med politiken. Inget ögonblick i humorhistorien, menar vi, kan mäta sig med att Fredrik Reinfeldt på fullaste allvar menar att RUT-avdraget minskar klassklyftorna.

Hittills har vi inte varit särskilt oroliga, då vi har väntat på att en backlash skulle få situationen att återgå till det normala. I en rättvis värld, tänkte vi, kommer medmänskligheten förr eller senare hinna ifatt jobbcoacherna.

Men vad händer? Sven-Otto Littorin målar tavlor och döper dem till ”Arbetslinjen”, Anton Abele kommer in i riksdagen och entreprenörskap föreslås som ett obligatoriskt skolämne. Behovet av satir ökar dramatiskt, men arbetsvillkoren blir allt tuffare.

Regeringen och media verkar tro att satiriker är något slags övermänniskor som inte påverkas av den ökade arbetsbördan. Men kan man verkligen begära att en frilansande tvåbarnsmamma ska ha tid och ork att konstruera något som överträffar Roland Poirier Martinsson? Att vi inte har samma resurser som Svenskt Näringsliv ska inte betyda att vi inte har rätt till en skälig lön, god arbetsmiljö och en stimulerande fritid!

När vi protesterar anklagas vi för att vara kräsna, som om det var lathet som låg bakom de förlorade arbetstillfällena. Sanningen är dock den att regeringen i praktiken har urholkat anställningstryggheten. De har kraftigt försvårat vår position på arbetsmarknaden. Detta har skett helt medvetet, och det är nu dags för oss att sätta stopp.

Våra krav är följande:

Kväv den fria pressrösten.

Terroristförklara Timbro.

Inför straffskatt på artikelkommentarer.

Avsätt kulturministern.

Skjut Per Gudmundson.

Det kan verka omöjligt att förändra det postsatiriska samhället, men vi har överlevt värre tider. Ännu finns det hopp om en någorlunda rimlig verklighet. Sörj inte, kamrater – organisera er!

Sveriges satirikers centralorganisation

Som ni själva kan se är alltså texten påhittad. Jag kan trösta oroliga själar på SvD med att Sveriges Satirikers Centralorganisation inte existerar och att ett sådant här upprop alltså inte kan ha skett i verkligheten.

Vi kan nu prata om två saker, motiv och eventuell förövare. Vi börjar med motivet. Enligt uppropet rasar alltså denna påhittade organisation mot att högern blivit så absurd att vissa krav måste ställas. Ett av den fiktiva gruppens fiktiva krav är ”skjut Per Gudmundson”. Lite grovt kanske, men det känns knappast som att vi i verkligheten ser det som ett mordmotiv. Eller? Sedan kan vi prata om den eventuella förövaren. Är det Sveriges Satirikers Centralorganisation som skulle vara förövaren? Nja. Dom finns ju inte på riktigt. Är det läsaren? Nja, läsarna är ju, i stor utsträckning, riktiga människor inte en påhittad organisation för satiriker. Som jag ser det så är snarare den fiktiva kravlistan skickad till en högre instans. Men skulle regeringen se detta fiktiva upprop av en fiktiv grupp och utbrista ”Dom har ju rätt! Terroristförklara omedelbart Timbro och sänd ut exekutionspatrullen!”? Nja. Inte speciellt troligt.

Jag kan inte på något vis, vare sig se att texten skulle kunna ses som verklig, eller som ett mordhot. Den är en lek med revolutionär retorik. Det är fiktiv satir. Under texten utanför layouten stod namnet på skribenten som skrivit satiren. Den lilla biten text nere i hörnet var på riktigt. Resten var fiktiv text.

Det här tog ju fart under gårdagen och började med tidningen ETC:s artikel ”Per Gudmundson anmäler serieförlag”. Döm då om min förvåning när vi fick läsa detta uttalande från SvD:s informationsansvarige:

”– SvD tar hoten mot Per Gudmundson på största allvar. De kommer från aktivister i en miljö där man inte är främmande för våld. Därför uppfattar både SvD och Per hoten som reella och konkreta.”

Att göra ett sådant uttalande är lite som att jag skulle polisanmäla Per Gudmundson, Martin Jönsson och SvD för hets mot folkgrupp och sedan säga att det är mycket viktigt då den här krönikan kommer från en nationalsocialistisk miljö som inte är främmande för våld. Detta med tanke på hur uppskattad Gudmundson är på hemsidan Politiskt Inkorrekt. Det skulle med andra ord inte ha någon större sanningshalt. Eller?

Men det stannade liksom inte där. Fler och fler hoppade på mediadrevet. Rubrikerna gick från tidiga ETC:s ganska lugna ”Per Gudmundson anmälde serieförlag” till den senare på kvällen betydligt mer dramatiska ” Seriemagasin kräver att SvD:s ledarskribent skjuts” i SvD:s egen artikel (”kräver” ändrades idag till ”uppmanar”). Resan däremellan hade gjorts av ett otal bloggar, nätartiklar och framför allt tweets. Expressens Karin Olsson berättar om ”dödshotet” i bloggposten ”Rötmånad”. Jag slängde då över frågan om hon ens läst texten i fråga och fick inget svar. Det var då det slog mig. I princip varenda person som förfasat sig över ”dödshotet” gjorde det i ett sammanhang där de inte ens orkat gå till källan. Fler personer gav sig in i festen och både på vänster och högersidan togs svängarna ut rejält. Dessa bakades senare ihop i en ganska märklig kaka i Paulina Neudings bloggpost ”Något om JK och Galago”, den här texten gör ganska rejäla utsvävningar kring syndikalister, privata twittrares uttalanden och så vidare… Men jag vill återigen lyfta frågan. Hade hon läst originaltexten?

Den enda som sakligt hörde av sig under gårdagen och bad om att få läsa texten var Eric Rosén på Nyheter24.

Jag vill bara avsluta den här posten med en liten uppmuntran till Martin Jönsson på SvD. Åsiktsmonstret Newsmill hörde av sig igår och bad mig skriva en krönika till dem på det här ämnet. Jag sa något liknande till er journalist när hon ringde som jag sa till dem:

”Jag känner lite att frågan är utagerad i och med JK:s beslut. Helt ärligt tror jag att Svenskans upptrissning av det hela nu är värre för Per Gudmundson än det han upplevde som kränkande. Jag är egentligen inte jätteintresserad av en konflikt med vare sig SvD eller Per Gudmundson. Jag tycker Gudmundson gjorde rätt som markerade med en anmälan och jag tycker JK gjorde rätt som friade. Egentligen ser jag det inte som mer komplicerat än så.”

Varva ner lite. Ingen har på något reellt plan mordhotat någon alls. Ingen har heller mordhotat någon på ett fiktivt plan. Om du fortsätter driva på det här så kommer du däremot själv uppfylla vad satirtexten faktiskt säger. Att borgerligheten gör sig så fånig att ni stjäl satirikernas jobb.

Med vänlig hälsning

Johannes Klenell

Galago

En intervju med Sara H och en med Johannes K i samma uppslag!

Sara Hansson och Johannes Klenell intervjuas i GP. Vi var givetvis omedelbart där med scannern. Och vet ni? Det rötna pisshuvet Pär Ström får återigen vatten på kvinnohatarkvarnen! (klicka på bilden för att läsa)

Alla älskar Sara & Rebbe!

Oj oj oj, vilket mottagande Sara Hanssons serieroman Vi håller på med en viktig grej har fått!

Själva juvelen i kronan är Magnus Utviks 5 av 5-recension i Gomorron Sverige, som börjar 10:40 in i det här klippet:

Men de senaste dagarna har det också flutit in hyllningar från tidningar som:

Aftonbladet

Svenska Dagbladet

Kommunalarbetaren

och bokbloggar som

Bokstävlarna

Bokbabbel

NYTT 110531

Borås Tidning

NYTT 110601

Helsingborgs Dagblad

TT Spektras intervju med Sara, här i DN.

NYTT 110607

Kulturnytt

Vi kommer att uppdatera det här inlägget med fler recensioner och artiklar allt eftersom.

Och läs boken, vetja!

Sacco gör Succé

Joe Saccos Gaza: Fotnoter till ett krig kan vara den viktigaste bok Galago någonsin givit ut, och den är definitivt en av de mest ambitiösa. Då är det trevligt att recensenterna också tycker det! Vi har jobbat hårt för att få Joe att komma till Bokmässan, men tyvärr gick det inte att knö in ett Sverigebesök i hans späckade schema. Trots detta har boken fått stort genomslag i svenska medier, och här bjuder vi på ett axplock:

Intervju med Joe Sacco i Kulturradion.

Intervju med Joe Sacco i ETC.

Yukiko Duke ger boken en stark fyra av fem i SVT:s Gomorron Sverige.

Fler recensioner:

Aftonbladet

Smålandsposten

Göteborgs-Posten

Kulturnytt

Helsingborgs Dagblad

Och här är en recension av den amerikanska originalutgåvan i DN.

NYTT 110523:

Norrköpings Tidningar

NYTT 110531

Kristianstads-bladet

Proletären

Borgarlagon är här!

Borgarlagon är äntligen här! Och vilken tidning det blev. Frågan är om inte revolutionen är nära? I alla fall. Efter förfrågan lägger vi nu upp ledaren i senaste numret här. Både i bildform och i skriven text. Håll till godo:

Ja, var börjar vi egentligen? Det här temanumret skulle återkomma vart fjärde år inför valet, men det har gjort så förbannat ont i oss sedan september. Det är inte bara sjukförsäkringarna, jobbskatteavdragen eller etableringen av vad som på Orwellianskt politiker-nyspråk kallas för invandrarkritik men som i verkligheten heter rasism. Det är dumheten som är det stora problemet.
Vi arbetar med satir här på Galago, men hur gör du när överhögheten beter sig så oerhört mycket mer bedrövligt än i den mest skruvade satir? När Adelsohn Liljeroth faktiskt är en komplett karbonkopia av en parodi på en åsiktslös, liberalkonservativ kulturminister? En kulturminister vars största kall är att skydda näringslivet från kulturen, inte tvärtom. När Björklunds inre kris av att både vara liberal och sjuk i huvudet, gör honom så nitisk i sitt arbete med försäljningen av skolans resurser att aga och elitklasser snart är det sista medlet han har kvar för att några alls ska sitta kvar i skolbänken? När vår hästsvansbeväpnade, kronhjortsmördande, öronguldsbeprydda finansminister lite mysigt berättar i Skavlan att han bor i en studentlägenhet? Alltså, att han i all ödmjukhet och rikedom stulit en students lägenhet. Då finns det liksom så få extremer kvar. Kanske kommer Sven Otto att återvända till riksdagshuset i full monopolgubbeskrud, inget förvånar mig längre. Problemet för de borgerliga är bara att det faktiskt inte spelar någon roll hur långt de går för att spela upp scenario på scenario ur ett proggigt satirspel från åttiotalet. Dom blir ändå aldrig roliga.
Därför utser jag nu varje nummer av Galago till ett nummer där vi blåser borgarna. Med tanke på att vår regering bara är ett dåligt skämt ingen skrattar åt, så ser jag helt enkelt ingen annan utväg än att utropa Galago till verkligheten.

Johannes Klenell

Vi har varit i media!!! Lyckorus och kommentarer på det.

Såhär mellan två festivaler, Littfest i Umeå och Textival i Göteborg, så ska jag försöka gå igenom vår mediala närvaro senaste veckan. Denna har trots att vår första bok kommer från tryck först nu på fredag varit oväntat stor.

Det började egentligen tidigare i förra veckan med att tidningen City skrev om oss och det kan läsas här.

Sedan skrev Fredrik Strage om oss och mig i sin krönika Dubbla X-kromosomer i Arvika. Här vill jag dock utveckla mig lite. För det första. Vi har aldrig hållit det faktum att vi arbetar med kvotering hemligt för att våra konstnärer ska känna sig kvoterade eller inte. Jag hoppas och tror nämligen att alla fattar att även med kvotering så är det inte så att kvalitén på materialet i tidningen blir sämre. Däremot blir två manliga redaktörer, som kanske tidigare haft en förmåga att se väldigt mycket män där ute, väldigt mycket bättre på att göra sitt jobb om vi får ett verktyg som gör att vi ser att världen är typ dubbelt så stor som vi undermedvetet trodde den var innan. Anledningen att vi höll tyst om det var helt enkelt för att braksvennesverige skulle reagera precis som de nu gör kring Arvikafestivalen och börjar prata om artisternas kvalitet. Återigen, kvotering är ett verktyg som gör mig som förläggare bättre på mitt jobb, det gör inte någon tecknare sämre på sitt. För det andra. Om det nu skulle vara så att Arvikafestivalen använder detta som en marknadsföringsmetod så stödjer jag även det fullt ut. Det är väl mycket bättre att marknadsföra sig genom att vilja göra något bra än genom låta allt rulla på som vanligt? Annars kommer vi farligt nära ett resonemang i krokarna av "Det är klart att man får ligga med vem man vill, men måste dom hålla på och pridefestivala och komma ut i ansiktet på en hela tiden?" och det känns ju både förlegat och rätt sunkigt.

Ok, efter det for vi i alla fall till Littfest och där skrev tidningen Kulturen om oss såhär. Jag, Sara Granér och Anneli Furmark for sedan till Sveriges Radio där vi medverkade i Nya Vågen i P1, något som var väldigt roligt men samtidigt skitläskigt då det nästan svartnade för ögonen på mig av trötthet bitvis under programmets gång.

Sedan kan ni också höra vår kamrat och författare Karolina Bång i Ligga med P3, Karolina är ju aktuell med boken Cowgirls som kommer till Pride i sommar.

I morse så fick jag så också se en recension av Galago 102 som gjorde mig jätteglad i Helsingborgs Dagblad.

Idag är det den första riktiga vårdagen och jag känner att det också är början på ett sketabra Galagoår.

Tre kvartal Granér till halva priset

Nu sitter vi här med ett antal överblivna exemplar av Sara Granérs Vikariekalender 2011. Det må vara mer än åtta månader kvar av året, men det börjar kännas lite kymigt att sälja dem till fullpris. Så nu har vi ett förslag:

Skicka ett mail till galago (snabel-a) ordfront.se och ange namn, adress och hur många kalendrar du vill ha, så får du köpa dem för 50 spänn styck, inklusive frakt. Och då innehåller den här lilla rackaren ändå tolv exklusiva seriesidor som är högst läsbara oavsett vilket år det är.
(Man betalar med en faktura som skickas tillsammans med kalendern.)

Jag borde inte men...

Jag måste ändå släppa den här bomben. Idag dök detta upp i sen första form. Det är inte det slutgiltiga omslaget som Elin Almered skickat men till bokmässan 2011 kommer:

Det är helt nyskrivet material tillsammans med serier som gått i bland annat Bang och i vår egen tidning. Äntligen kommer serier som Månadens Manshora och Tolv Tröttsamma Typer i bokform! Robert Gustafsson, Niklas Strömstedt med flera får sig en redig känga. Och vet ni? Den här boken kommer vara helt i färg. Som ni märker är vi på väg att slå världsrekord i makalösa böcker det här året.

En vårförkunnelse

Nu är det dags igen för Galagos borgarbasharnummer. Vi trodde att vi bara skulle behöva göra det här vid varje valår, men vi har, efter senaste valet, beslutat oss för att varje år är ett år att stoppa borgarna på. Vi söker därför nu serier som häcklar överhögheten, serier som är ren diskbänksrealism från fabriksgolv eller vården eller härligt pantade serier fulla av gammalt gött moderatförakt. För nu får det fanimig vara nog!

Deadline för Galago 2/2011 är den 15:e april och den ska givetvis finnas i folkets händer den 1:a maj.

Givetvis kör vi releasefest på Nalen den 7:e maj i samband med SPX, det blir musik, borgarpiñatas och Kolbeinn har lovat att tolka revolutionen i neon.

BÅNG BÅNG BÅNG!!!

Hej allihopa och välkomna till ett nytt år med Galago. Idag ska vi inte bara visa upp utkastet till omslaget på Karolina Bångs informativa queerbuskis/erotika Cowgirls utan även bjuda på ett smakprov ur boken. En hel serie faktiskt. Spana in. Detta kommer sluta i fest fest fest. Release på Pride (givetvis) med Cowgirlparty, armbrytning och linedance! Kolla in Karolinas blogg för mer info. Trevlig läsning!!! (klicka på bilderna för att läsa)

Välkommen till Gaza

En del böcker känner man genast att man måste ge ut. Sällan, om någonsin, har jag känt det så tydligt som när jag läste Joe Saccos Footnotes in Gaza i form av en manusbunt på drygt 400 lösa A4-kopior. Det var ett år och tre månader sedan, och nu är den svenska utgåvan färdig att skicka till tryck samtidigt som revolutionerna sveper över arabvärlden. Boken kommer ut i slutet av mars, och är det bara en seriebok som förtjänar att bli läst i år så är det den. Här hittar du en recension av den amerikanska originalutgåvan i Dagens Nyheter, och här är New York Times recension.