Vi har fått nog. Vi har sett hur vårt yrke förlorar i status dag för dag, hur arbetstillfällen går förlorade ett efter ett. Vart ska vi ta vägen när Sven-Otto Littorin målar tavlor och döper dem till ”Arbetslinjen”? Vad händer med satiren när Anton Abele sitter i riksdagen? Vi kräver en förändring, skriver företrädare för fackförbundet Svenska satirikers centralorganisation.
På senare år har Sverige förändrats. Det politiska klimatet har blivit både hårdare och mer absurt, med ett ökat spelrum för högerpopulister liksom nyliberaler. Saker som bara ett par år sedan hade varit orimliga, som en utförsäljning av Apoteket eller den traditionella socialdemokratins död och förruttnelse, har plötsligt blivit verklighet.
Därför har det funnits ett stort behov av någon som tolkar det vi ser omkring oss. Här har satiren i alla tider spelat en viktig roll i samhället. När regeringen drev igenom FRA-lagen, privatiserade välfärden och monterade ner sjukförsäkringssystemet var vi många som drog en lättnadens suck över att det i alla fall fanns folk som skämtade om det.
Men även för satiren har saker och ting blivit svårare. Från regeringshåll inför man reformer som är så förnuftsvidriga att förutsättningarna drastiskt har försämrats för de som försörjer sig på att driva med politiken. Inget ögonblick i humorhistorien, menar vi, kan mäta sig med att Fredrik Reinfeldt på fullaste allvar menar att RUT-avdraget minskar klassklyftorna.
Hittills har vi inte varit särskilt oroliga, då vi har väntat på att en backlash skulle få situationen att återgå till det normala. I en rättvis värld, tänkte vi, kommer medmänskligheten förr eller senare hinna ifatt jobbcoacherna.
Men vad händer? Sven-Otto Littorin målar tavlor och döper dem till ”Arbetslinjen”, Anton Abele kommer in i riksdagen och entreprenörskap föreslås som ett obligatoriskt skolämne. Behovet av satir ökar dramatiskt, men arbetsvillkoren blir allt tuffare.
Regeringen och media verkar tro att satiriker är något slags övermänniskor som inte påverkas av den ökade arbetsbördan. Men kan man verkligen begära att en frilansande tvåbarnsmamma ska ha tid och ork att konstruera något som överträffar Roland Poirier Martinsson? Att vi inte har samma resurser som Svenskt Näringsliv ska inte betyda att vi inte har rätt till en skälig lön, god arbetsmiljö och en stimulerande fritid!
När vi protesterar anklagas vi för att vara kräsna, som om det var lathet som låg bakom de förlorade arbetstillfällena. Sanningen är dock den att regeringen i praktiken har urholkat anställningstryggheten. De har kraftigt försvårat vår position på arbetsmarknaden. Detta har skett helt medvetet, och det är nu dags för oss att sätta stopp.
Våra krav är följande:
Kväv den fria pressrösten.
Terroristförklara Timbro.
Inför straffskatt på artikelkommentarer.
Avsätt kulturministern.
Skjut Per Gudmundson.
Det kan verka omöjligt att förändra det postsatiriska samhället, men vi har överlevt värre tider. Ännu finns det hopp om en någorlunda rimlig verklighet. Sörj inte, kamrater – organisera er!
Sveriges satirikers centralorganisation
Som ni själva kan se är alltså texten påhittad. Jag kan trösta oroliga själar på SvD med att Sveriges Satirikers Centralorganisation inte existerar och att ett sådant här upprop alltså inte kan ha skett i verkligheten.
Vi kan nu prata om två saker, motiv och eventuell förövare. Vi börjar med motivet. Enligt uppropet rasar alltså denna påhittade organisation mot att högern blivit så absurd att vissa krav måste ställas. Ett av den fiktiva gruppens fiktiva krav är ”skjut Per Gudmundson”. Lite grovt kanske, men det känns knappast som att vi i verkligheten ser det som ett mordmotiv. Eller? Sedan kan vi prata om den eventuella förövaren. Är det Sveriges Satirikers Centralorganisation som skulle vara förövaren? Nja. Dom finns ju inte på riktigt. Är det läsaren? Nja, läsarna är ju, i stor utsträckning, riktiga människor inte en påhittad organisation för satiriker. Som jag ser det så är snarare den fiktiva kravlistan skickad till en högre instans. Men skulle regeringen se detta fiktiva upprop av en fiktiv grupp och utbrista ”Dom har ju rätt! Terroristförklara omedelbart Timbro och sänd ut exekutionspatrullen!”? Nja. Inte speciellt troligt.
Jag kan inte på något vis, vare sig se att texten skulle kunna ses som verklig, eller som ett mordhot. Den är en lek med revolutionär retorik. Det är fiktiv satir. Under texten utanför layouten stod namnet på skribenten som skrivit satiren. Den lilla biten text nere i hörnet var på riktigt. Resten var fiktiv text.
Det här tog ju fart under gårdagen och började med tidningen ETC:s artikel ”Per Gudmundson anmäler serieförlag”. Döm då om min förvåning när vi fick läsa detta uttalande från SvD:s informationsansvarige:
”– SvD tar hoten mot Per Gudmundson på största allvar. De kommer från aktivister i en miljö där man inte är främmande för våld. Därför uppfattar både SvD och Per hoten som reella och konkreta.”
Att göra ett sådant uttalande är lite som att jag skulle polisanmäla Per Gudmundson, Martin Jönsson och SvD för hets mot folkgrupp och sedan säga att det är mycket viktigt då den här krönikan kommer från en nationalsocialistisk miljö som inte är främmande för våld. Detta med tanke på hur uppskattad Gudmundson är på hemsidan Politiskt Inkorrekt. Det skulle med andra ord inte ha någon större sanningshalt. Eller?
Men det stannade liksom inte där. Fler och fler hoppade på mediadrevet. Rubrikerna gick från tidiga ETC:s ganska lugna ”Per Gudmundson anmälde serieförlag” till den senare på kvällen betydligt mer dramatiska ” Seriemagasin kräver att SvD:s ledarskribent skjuts” i SvD:s egen artikel (”kräver” ändrades idag till ”uppmanar”). Resan däremellan hade gjorts av ett otal bloggar, nätartiklar och framför allt tweets. Expressens Karin Olsson berättar om ”dödshotet” i bloggposten ”Rötmånad”. Jag slängde då över frågan om hon ens läst texten i fråga och fick inget svar. Det var då det slog mig. I princip varenda person som förfasat sig över ”dödshotet” gjorde det i ett sammanhang där de inte ens orkat gå till källan. Fler personer gav sig in i festen och både på vänster och högersidan togs svängarna ut rejält. Dessa bakades senare ihop i en ganska märklig kaka i Paulina Neudings bloggpost ”Något om JK och Galago”, den här texten gör ganska rejäla utsvävningar kring syndikalister, privata twittrares uttalanden och så vidare… Men jag vill återigen lyfta frågan. Hade hon läst originaltexten?
Den enda som sakligt hörde av sig under gårdagen och bad om att få läsa texten var Eric Rosén på Nyheter24.
Jag vill bara avsluta den här posten med en liten uppmuntran till Martin Jönsson på SvD. Åsiktsmonstret Newsmill hörde av sig igår och bad mig skriva en krönika till dem på det här ämnet. Jag sa något liknande till er journalist när hon ringde som jag sa till dem:
”Jag känner lite att frågan är utagerad i och med JK:s beslut. Helt ärligt tror jag att Svenskans upptrissning av det hela nu är värre för Per Gudmundson än det han upplevde som kränkande. Jag är egentligen inte jätteintresserad av en konflikt med vare sig SvD eller Per Gudmundson. Jag tycker Gudmundson gjorde rätt som markerade med en anmälan och jag tycker JK gjorde rätt som friade. Egentligen ser jag det inte som mer komplicerat än så.”
Varva ner lite. Ingen har på något reellt plan mordhotat någon alls. Ingen har heller mordhotat någon på ett fiktivt plan. Om du fortsätter driva på det här så kommer du däremot själv uppfylla vad satirtexten faktiskt säger. Att borgerligheten gör sig så fånig att ni stjäl satirikernas jobb.
Med vänlig hälsning
Johannes Klenell
Galago
