Borgarlagon är äntligen här! Och vilken tidning det blev. Frågan är om inte revolutionen är nära? I alla fall. Efter förfrågan lägger vi nu upp ledaren i senaste numret här. Både i bildform och i skriven text. Håll till godo:
Ja, var börjar vi egentligen? Det här temanumret skulle återkomma vart fjärde år inför valet, men det har gjort så förbannat ont i oss sedan september. Det är inte bara sjukförsäkringarna, jobbskatteavdragen eller etableringen av vad som på Orwellianskt politiker-nyspråk kallas för invandrarkritik men som i verkligheten heter rasism. Det är dumheten som är det stora problemet.
Vi arbetar med satir här på Galago, men hur gör du när överhögheten beter sig så oerhört mycket mer bedrövligt än i den mest skruvade satir? När Adelsohn Liljeroth faktiskt är en komplett karbonkopia av en parodi på en åsiktslös, liberalkonservativ kulturminister? En kulturminister vars största kall är att skydda näringslivet från kulturen, inte tvärtom. När Björklunds inre kris av att både vara liberal och sjuk i huvudet, gör honom så nitisk i sitt arbete med försäljningen av skolans resurser att aga och elitklasser snart är det sista medlet han har kvar för att några alls ska sitta kvar i skolbänken? När vår hästsvansbeväpnade, kronhjortsmördande, öronguldsbeprydda finansminister lite mysigt berättar i Skavlan att han bor i en studentlägenhet? Alltså, att han i all ödmjukhet och rikedom stulit en students lägenhet. Då finns det liksom så få extremer kvar. Kanske kommer Sven Otto att återvända till riksdagshuset i full monopolgubbeskrud, inget förvånar mig längre. Problemet för de borgerliga är bara att det faktiskt inte spelar någon roll hur långt de går för att spela upp scenario på scenario ur ett proggigt satirspel från åttiotalet. Dom blir ändå aldrig roliga.
Därför utser jag nu varje nummer av Galago till ett nummer där vi blåser borgarna. Med tanke på att vår regering bara är ett dåligt skämt ingen skrattar åt, så ser jag helt enkelt ingen annan utväg än att utropa Galago till verkligheten.
Johannes Klenell
